Tillbaka till Meny
 
 
 
 
  

Åsiktskampen!

 
   
  

Del 1, Kampen om Narnia

 
 

I vänster ringhörna:

Kristina Persson. Allmänt motvalls. Statsvetare och krönikör vid Helsingborgs Dagblad samt en av Sveriges största Thailandskännare.

I höger ringhörna:

Jens Mattsson. Narcissist. Biblo som anser att fördjupning är av ondo men ändå odlar en djup fascination för det fantastiska.
  
 
 
Kampen handlar om filmen Narnia, kombattanter varsågoda!
 

Kristina:

Vore det inte för de övertydliga och överbetonade kristna inslagen som får läsaren att känna vomeringslusta, skulle Narnia vara ett. i mitt tycke, mästerverk. Visst, C S Lewis var otvetydigt hängiven kristen och hans berättelser är fulla av bibliska referenser så det är ett oundvikligt faktum att amerikanska konservativa filmmakare tagit storyn till sina hjärtan och satsat på en storfilm.

Trots de påfallande Aslan-Jesusreferenserna är Narnia den bästa fantasyberättelsen som skrivits. Den är en fulländad legend med lagom mycket realistiska inslag i form av historisk upplysande information i mix med de spännande sagoinslagen. Sagan om ringen kan gå hem och lägga sig i jämförelse. Narnia är inte så överdriven, Narnia går att relatera till också för oss vanligtvis fantasylikgiltiga som ser på så kallade alternativa världar med en axelryckning.

Barnen är alla utmärkta i sina roller, speciellt Lucy, och kanske med undantag av Peter som sticker ut såväl utseende- som reaktionmässigt från syskonen. Specialeffekterna är ovanligt lyckade utan att förstöra originalberättelsen. Kentauerna är mina stora favoriter. För oss som växte upp med den brittiska tv-serien går förstås herr och fru bäver på två ben, men de nya mer verklighetstrogna bävrarna är välgjorda och trovärdiga. Också Aslan känns som ett äkta lejon med mjuk och gosig päls som man gärna skulle dela fåtölj med på en thailändsk nedkyld biograf.

Min huvudsakliga invändning mot filmen är slagscenen där våld och obehagligheter tar överhanden och specialeffektsmakarna fått för fria tyglar. Scenen är onödigt våldsfixerad, för lång, jobbigt filmad (för oss som lätt blir åksjuka på bio) och saknar stundom något som för handlingen framåt.

Narnia är fantasy när den är som bäst och jag hoppas på en fortsättning. Lite ångrar jag möjligen att jag betalade för att se filmen på bio och därmed ökade välståndet i Walden Medias kassa. Bolaget som samarbetar med Disney arbetar uttalat emot ”omoral i media” (men omotiverat och blodigt våld går tydligen fina fisken…) och vill se en mer konservativ filmindustri. I skenet av det borde jag kanske köpt en piratkopia på Pata IT-world och sett Narnia hemma i soffan och spolat förbi krigsscenen.

   

 

Jens:

Vilken platt film. Spontant känns den platt som en pannkaka och jag är rätt säker på att C.S. Lewis vänder sig i sin grav, oavsett hur mycket Douglas Gresham, Lewis styvson och ”kreativ rådgivare” åt Disney, säger sig ha följt Lewis intentioner.

Georgie Henley och Skandar Keynes gör helt okej insatser som Lucy och Edmund medan Anna Popplewell som Susan är lite för äppelkindad och storebror Peter, William Moseley, inte riktigt vet vad han vill. Ska han vara ansvarstagande storebror eller Braveheart? Det största problemet med filmen är dock det som sker med de flesta hollywoodfilmer nuförtiden: ”Vi kan – alltså gör vi!”

Hade denna regel börjat följas tidigare hade vi inte funnits här idag. Sovjet och USA hade ju tillräckligt med kärnvapen för att spränga jorden i bitar hundra gånger om men höll som tur var huvudena kalla och insåg att bara för att de kunde spränga jorden så behövde de inte göra det. Tyvärr finns inte den medvetenheten längre. Hollywood av idag styrs av en osund narcissism i osund förening med estetisk elefantiasis och resultatet är det allestädes närvarande mantrat: ”Vi kan – alltså gör vi!”

Det jag talar om är förstås specialeffekterna. Douglas Gresham har själv sagt i intervjuer att den här filmen inte var möjlig för bara några år sedan eftersom Aslan måste vara ett riktigt lejon och inte en docka, men det blir för mycket. Jesuslejonet Aslans päls är lite för pälsig och hans stora godmodiga leende lite för godmodigt. Allt är lite over the top helt enkelt.

Och de nöjer sig inte med Aslan och faunen Mr Tumnus, nej här ska hela Narnia datoranimeras och gärna i ette häftigt slag där folk och monster slås ihjäl till höger och till vänster. Jag gillar i och för sig hur minotaurerna och kentaurerna har getts påtagligt liv, men det är här någonstans jag blir tveksam på allvar.

I boken är det Aslans offer, när han går för att offras i Edmunds ställe och återuppstår eftersom kärleken övervinner allt, som är det centrala för berättelsen. Men i filmen är det istället striden mellan de goda och de onda på en sommargrön äng som är den centrala scenen. Det bestående intrycket av filmen blir då stökig datoranimerad action. Som Armageddon ungefär.

En jämförelse med BBC-filmatisering är oundviklig, men här är den på sin plats. I liknande jämförelser (främst Liftarens Guide till Galaxen) så lämnar TV-serien mycket att önska med sin lilla budget, men i fallet Häxan och Lejonet så är det tvärt om.

Med sin astronomiskt mycket mindre budget insåg BBC att de inte skulle kunna skapa ett ”riktigt” lejon eller några av alla de andra ”realistiska” monster som Disney anser vara nödvändiga, utan satsade istället på det de kunde göra: att förmedla känslan.

C.S. Lewis böcker är ju lika delar engelsk konservatism och fantasi och i alla fall det förstnämnda behärskar ju BBC otvetydigt. Att Aslan sedan var ett uppstoppat tygdjur gjorde liksom ingenting eftersom känslan fanns där.

Det är förstås alltid otacksamt att göra film av böcker, och än mer så när det gäller sagor, eftersom läsarna redan har gjort sina egna bilder i huvudet, men här får jag ändå känslan av att de siktat in sig på fel mål.

Resultatet är en seg film med mycket specialeffekter som inte vet vad den vill.

 

 

Vem vann?

Det är helt upp till dig. Tyckte du att Kristinas retorik var övertygande ska du gå och se filmen, men om du däremot föll till föga för Jens svada ska du akta dig för att se den och istället få tag på de gamla BBC-filmatiseringarna.

  

Del 2, Kampen om recensionen

 
  

Den andra åsiktskampen är inte en riktig åsiktskamp utan ett resultat av interaktion från en besökare till fulsnyggt.coms recensionsavdelning. Detta besök föranleddes av ovanligt bred mediatäckning en helg i våras. Huruvida det är en kamp eller inte får ni avgöra själva, men allt är ganska självförklarande:

 
 

I vänster ringhörna:

Jens Mattsson. Narcissist. Hockeystudent. Infantil

I höger ringhörna:

Josef Davidsson. Allmänt indie. DJ-bokare och klubbhållare vid Blekingska Nationen och Kulturmejeriet och en känslig och ömsint kille.
  
 
 
Kampen handlar om recensionen, kombattanter varsågoda!
 

Jens recension:

Recension av DJ Fraction Discs på Blekingska Nationen i Lund, 17/2 2006

Jag blir inte längre förundrad. De gånger jag förr om åren varit på Blekingska nationen i Lund och det varit DJ istället för band, eller för den delen när det är band, men bandet inte är på scen och en DJ huserar i båset, så kan man förvänta sig ett publikföraktande uppläxande. Istället för att inse att det som folket står på är ett dansgolv ser DJ:arna det som sitt livs chans att visa för det dumma folket att B-sidan från sångaren i Moldy Peaches andra sidoprojekt är så himla bra pop så man svimmar. Tyvärr går det inte att dansa till. Det kan vara så att Blekingskas dansgolv har den minst utnyttjade bass-boosten i hela Lund, Konsums högtalarsystem inräknat. Folk vill dansa, inte bli utbildade!

Ändå tar Blekingska, vilka inte varit bortskämda med jättepubliker den senaste tiden, in två DJ:s som stolt för den publikföraktande traditionen vidare.

Här är det på sin plats att redovisa min utgångspunkt i de musikaliska landskapen: Jag är hårdrockare. Ge mig Die Rache Krieg Lied Der Assyriche med Nile vilken dag som helst och jag studsar runt med ett glatt flin på läpparna, ge mig Powerhouse med Mustasch och jag är lycklig i flera timmar. Men jag är inte monomusikalisk. Jag går lika gärna loss till Barbie Girl med Aqua eller Floorfiller med A-teens. Poängen är att jag gillar att dansa. Det som man gör på ett dansgolv. Dansar. Låt mig citera Destiny’s Child:

Move your body up and down (whoo)
Make your booty touch the ground (whoo)
I can't help but wonder why
My vibe's too vibealacious for you babe

Det är det ett dansgolv handlar om. Inte en DJ som ignorerar folk och sätter på en obskyr tolva för att den är fantastisk. Är den inte dansvänlig spelar det ingen roll, den har inte på ett dansgolv att göra.

DJ Fraction Discs är säkert bra på att “kränga skivor till Sveriges indiekids" men dessvärre suger de när det kommer till DJ:andet. Nu är jag inte den dumleende målgruppen för just sådana utbildande indieövningar som Jörgen och Renée ägnade sig åt, men jag blev ändå besviken. En enda gång satte de på en crowdpleaser, This Charming Man med The Smiths, men genast följde de upp med något obskyrt utan bas. Hade jag varit en av de som log åt de påhittigt gulliga popsnörepojkarna som trängde sig före i den två trappor långa garderobskön med motiveringen att "vi ska bara hämta ut våra jackor" istället för att ropa att de skulle ställa sina idiotjag sist i kön hade jag kanske gått hem lycklig från en sådan föraktfull kväll. Istället gjorde jag den glädjande upptäckten, när jag fylld av harmsenhet satte på min mp3-spelare, att Vader på sitt första spår på plattan Revelations, Epitaph, riffar precis som Mustasch och att det nog är därför jag älskar Revelations.

Slutsats: Vader 10 – Blekingska 0, och DJ Fraction Discs får hjälpa Håkan Nesser med att suga gubbkukplattan resten av sina dagar. Men inte ens det ger dem några veggoskinkor.

 

Josefs svar:

Hej!

Hittade din sida via en ruta på sydsvenskan "Dygnet Runt" och läser med förskräckelse din så kallade recension av förra helgens Indigo. Hade gärna delgivit dig mina synpunkter via ett privat mejl, men lyckades inte hitta någon adress.

Det är i alla fall något av det tarvligaste, genomuslaste och mest meningslösa jag läst på länge. För det första så påpekar du att du är hårdrockare i tycke och smak och delar sedan ut råsop efter råsop mot DJ Fraction Discs, dj's som är bokade specifikt för att spela mespop och twee. Med ett barns infantila lust så försöker du desperat hitta putslustiga och dräpande formuleringar i din patetiska sågning. Vad gjorde du på Blekingska överhuvudtaget om du hatar musiken så? För det första vill jag klargöra att Indigo är indieklubb som driver en konsekvent musikinriktning både på scen och i dj-bås. Har du någon aning om vad denna inriktning är? Indigo har med denna inriktning överlevt 10 år och är således Lunds äldsta studentklubb. Varför? Jo just för att varken våra band eller dj's verkar för stilla något vulgärt jukeboxbehov för ölstinna skrikande manliga hockeystudenter. Indigo är något så unikt som en studentklubb som vill något mer än bara fylla en funktion som sunkigt hak där överliggare som JM kan dricka sig asberusade och ragga på novischer till Aqua och A-teens. Jag har talat med en hel del av de ca 200 gäster som var där den kvällen och de var mkt nöjda med musiken som spelades.

Snälla JM, skaffa dig adekvata förkunskaper, ta av dig fjortisglasögonen och drick mindre om du planerar att besöka indigo någon mer gång.

Hälsning Josef Davidsson, Dj-bokare på Blekingska och indieklubbarrangör i Lund

PS. Folk slutade att lyssna på Moldy för 2-3 år sedan och Adam och Kimya slutade typ folk bry sig om typ 6 månader senare DS.

Vem vann?

Det är helt upp till dig. Var det ens en kamp över huvud taget? Och vilka är Adam och Kimya?