Recension av
DJ Fraction Discs

Författad av JM

 

på Blekingska Nationen i Lund,
17/2 2006

Jag blir inte längre förundrad. De gånger jag förr om åren varit på Blekingska nationen i Lund och det varit DJ istället för band, eller för den delen när det är band, men bandet inte är på scen och en DJ huserar i båset, så kan man förvänta sig ett publikföraktande uppläxande. Istället för att inse att det som folket står på är ett dansgolv ser DJ:arna det som sitt livs chans att visa för det dumma folket att B-sidan från sångaren i Moldy Peaches andra sidoprojekt är så himla bra pop så man svimmar. Tyvärr går det inte att dansa till. Det kan vara så att Blekingskas dansgolv har den minst utnyttjade bass-boosten i hela Lund, Konsums högtalarsystem inräknat. Folk vill dansa, inte bli utbildade!

Ändå tar Blekingska, vilka inte varit bortskämda med jättepubliker den senaste tiden, in två DJ:s som stolt för den publikföraktande traditionen vidare.

Här är det på sin plats att redovisa min utgångspunkt i de musikaliska landskapen: Jag är hårdrockare. Ge mig Die Rache Krieg Lied Der Assyriche med Nile vilken dag som helst och jag studsar runt med ett glatt flin på läpparna, ge mig Powerhouse med Mustasch och jag är lycklig i flera timmar. Men jag är inte monomusikalisk. Jag går lika gärna loss till Barbie Girl med KIPedia.org/wiki/Aqua">Aqua eller Floorfiller med A-teens. Poängen är att jag gillar att dansa. Det som man gör på ett dansgolv. Dansar. Låt mig citera Destiny’s Child:

Move your body up and down (whoo)
Make your booty touch the ground (whoo)
I can't help but wonder why
My vibe's too vibealacious for you babe

Det är det ett dansgolv handlar om. Inte en DJ som ignorerar folk och sätter på en obskyr tolva för att den är fantastisk. Är den inte dansvänlig spelar det ingen roll, den har inte på ett dansgolv att göra.

DJ Fraction Discs är säkert bra på att “kränga skivor till Sveriges indiekids" men dessvärre suger de när det kommer till DJ:andet. Nu är jag inte den dumleende målgruppen för just sådana utbildande indieövningar som Jörgen och Renée ägnade sig åt, men jag blev ändå besviken. En enda gång satte de på en crowdpleaser, This Charming Man med The Smiths, men genast följde de upp med något obskyrt utan bas. Hade jag varit en av de som log åt de påhittigt gulliga popsnörepojkarna som trängde sig före i den två trappor långa garderobskön med motiveringen att "vi ska bara hämta ut våra jackor" istället för att ropa att de skulle ställa sina idiotjag sist i kön hade jag kanske gått hem lycklig från en sådan föraktfull kväll. Istället gjorde jag den glädjande upptäckten, när jag fylld av harmsenhet satte på min mp3-spelare, att Vader på sitt första spår på plattan Revelations, Epitaph, riffar precis som Mustasch och att det nog är därför jag älskar Revelations.

Slutsats: Vader 10 – Blekingska 0, och DJ Fraction Discs får hjälpa Håkan Nesser med att KIPedia.org/wiki/SpermAHaren">suga gubbkuk på plattan resten av sina dagar. Men inte ens det ger dem några veggoskinkor.

Tillbaka

 
 
 

Recension av Harry Potter och den flammande bägaren

Författad av JM

 

Wow. Maffig är ett adjektiv som passar. Speciellt scenen där Potter slåss mot draken är hisnande. Hela filmen är magisk på ett handfast sätt, en känsla som jag fick redan i de tidigare filmerna. Men ändå lämnar den en tom känsla när man går ut från salongen till vår egen tråkiga värld. Jag tror att det till stor del beror på böckernas uppbyggnad, att de följer ett av Potters skolår i taget och då slutar de alltid med ett slags nedtrappning på slutet inför sommarlovet. Trots att nu Voldemort, ondskan personifierad, återuppstått för att sprida död i världen så gör sig barnen återigen redo för ett nytt sommarlov.

En annan orsak till den tomma känslan tror jag består i att så mycket ska hinnas med i en film som trots allt inte är längre än två timmar och trettiosju minuter. I de tidigare filmerna har man fått uppleva Harry och de andras vardag på magikerskolan med prov och allt. Här får man vara med på en enda lektion, resten är non-stop action. Man märker att regissören Mike Newell vill lägga energin på huvudkaraktärernas relationer men att det drunknar i allt annat från boken som troget måste tas med. Allt för fansen, det är ju de som ska köpa all merchandise…

Men det är ändå en film gjord med glädje så den är väl värd fyra veggoskinkor!

Tillbaka

    
 
 

Recension av Håkan Hellström

Författad av JM

 

Hur recenserar man en person? En vettig och bra fråga som antagligen saknar svar. För hur ska man på några hundra ord beskriva allt en människa har åstadkommit utan att missa något? Alltså är inte detta en recension av Håkan Hellström som person utan en recension av Håkan Hellströms scenpersonlighet. Eftersom han inte tagit något käckt artist namn såsom Bob, Orup eller Sting beskriver rubriken kort och konsist ändå vad recensionen handlar om. Men Håkan har inte bara varit en scenpersonlighet utan flera, men här väljer jag att bortse från Håkan: basisten och Håkan: trummisen för att fokusera på Håkan Hellström: soloartisten.

Med buller och bång slog han ner i pop-Sverige med hitlåten Känn ingen sorg för mig Göteborg. Alla unga popflickor hade fått en idol att älska med brinnande trasiga hjärtan och alla unga poppojkar med popstjärnedrömmar fick bekräftelse på att man kan sjunga falskt och nödrimma och ändå bli en stjärna. Det enda som krävs är tanighet, göteborgsdialekt och glimten i ögat.

Känn ingen sorg…-singeln följdes av den andra hitten Ramlar innan fullängdaren landade på skivdiskarna. Den sålde i 80.000 exemplar och återfinns därmed i ungefär en procent av de svenska hushållen. På turnén spelade Håkan alla sina låtar tillsammans med bandet och kom upp i 35-minutersspelningar när han var i toppform. Själv avnjöt jag en kort och intensiv konsert på Roskildefestivalen efter det att två singlar till släppts, nämligen En vän med en bil och Nu kan du få mig så lätt. Vid konsertens slut var jag tvungen att tömma blåsan vid ett staket bredvid scenen. Plötsligt omringades jag av unga pandor och gossar i hatt vilka, beväpnade med kärleksbudskapsplakat riktade till sin idol, skanderade "Håkan! Håkan! Håkan!". Tydligen hade jag ställt mig vid sceningången. Ropens intensitet ökad till det nästan smärtsamma när fansen långt innanför grinden såg sin idol och han lockad av ljudet kom närmre. Då jag nu hade förrättat mitt värv trängde jag mig utan problem genom den anemiska pophopen längst fram till grinden. Där mötte jag Hå kan i en jättekram och skrek i hans öra att "Fy fan va du e bra!" samtidigt som jag klappade honom på kinden med min nykissade hand. Efter det kände jag att vi hade något slags special connection.

Våren efter tog Håkan fram sin musikaliska järnlunga och gav konstgjort liv åt visan. Denna musikform som varit död i decennier (trots förnekarnas årliga nekromantiska försök i Västervik) försökte han ge liv åt genom att spela in sina fyra barndomsfavoriter och ge ut på en EP. Eftersom de andades sommar och EP:n släpptes i januari blev det en stor succé (svenska folkets sommartörst skall aldrig underskattas). Som tack för denna gärning fick han även komma på Allsång på Skansen och öppnade denna kulturinstitution för en ny generation TV-tittare, Ricky Martins insats i all ära.

Vi som var skeptiska till vistilltaget började dock undra, vart var han på väg? Då drog han till Brasilien och hämtade hem samban. Andra skivan Det är så jag säger det fylldes av sambarytmer och alla undrade var Håkan tog vägen. Det vill säga innan tillvänjningen slog till (det går rätt snabbt om du är fjorton år och Håkan Hellström är ditt enda intresse…). Då hyllades han till skyarna och Kom igen Lena blev en odödlig popklassiker hur mycket han än hade snott från Dexy’s Midnight Runners. Jag erkänner själv att jag numer anser den för att vara hans bästa låt.

Två singlar senare blev det tyst på utgivningsfronten även om han spelade konserter fortfarande men även det rann ut i sanden. Varför var det så tyst om Håkan?

Den nittonde januari i år fick vi svaret. Han hade suttit på någon sunkig ö och snöat in på gubbrock. Sorgligt men sant. Lyssna på Ulf Lundells och Håkans senaste alster och du kommer att finna fler likheter än skillnader.

Varningsklockorna borde i och för sig ha börjat ringa när han hade julbord på Nalen och bjöd in Plura från det gamla avdöda bandet Eldkvarn eftersom det var hans "största idol". Men ändå var det väl ingen som hade trott att han skulle sjunka så här djupt.

De mest hjärntvättade tonåringarna som slutade tänka själva vid Känn ingen sorg… märker inget men vi andra gråter från djupet av våra hjärtan. Släng bort den där äcklige smala farbrorn i fula gamla kläder som förvrider unga människor och ge oss vår bedårande poppojke tillbaka.

Betyget blir en sorglig tvåa av fem möjliga veggoskinkor. Man ska sluta när man ligger på topp Håkan!

Tillbaka

  
 
 

Recension av Köttkvarn på Hemgården i Lund 27/5 2006

Författad av KIP

 

Jag kan inte svära på att jag är den enda, men jag är tämligen säker på att jag åtminstone är en av de få, som följt Köttkvarn genom bandets samtliga bejublade konserter. Trycket är hårt på bandets comeback och när turnén Varde kött drar igång på Hemgården i Lund är motoroljan redan slutsåld. Skjutjärnsjournalisten Therese Bergstedt intervjuar bandets sångare Mens Jattssson strax innan konserten och får då till sin besvikelse reda på att olivoljeutgåvan inte är planerad förrän till 2008.

De inledande låtarna – klassiska verk av svenska diktare tonsatta av Köttkvarn – ger den otåliga och hungrande publiken mersmak. Trots det kyliga vädret står Jattsson diktatoriskt längst fram på scen med inte mindre än tre mikrofoner medan resten av bandet håller sig i den trygga bakgrunden under presenningen.

Det som kanske främst skiljer Köttkvarn från andra band är den minimala kommunikationen mellan bandmedlemmarna på scen. När jag för några veckor sedan såg ett annat fyramannalundaband, Doktor Dunbars Medicine Band, på Mejeriet, ett stenkast från Hemgården, var upplevelsen fundamentalt annorlunda. Emellanåt kändes det som om bandmedlemmarna hängde med varandra och hade roligast så. Vi andra fick tjuvkika in i replokalen och se hur fantastiskt kul de hade tillsammans.

Med Köttkvarn är det annorlunda. De kör sitt race för den stora massan fans som letat sig till Lund denna kyliga majlördageftermiddag. Fokus är stenhårt på publiken och den egna insatsen vilket ett par gånger gör helhetsintrycket något o-tight när till exempel batteristen avviker från ordningen. Mellan låtarna underrättar Jattsson kort och koncist de övriga i bandet om vilken låt som ska spelas och så fortsätter showen. Den nya sättningen med synth funkar fint. Synthstämmorna kunde till och med gärna fått ha en mer framträdande roll i bandet.

Köttkvarn spelar till publikens besvikelse sin kanske sämsta låt, Kom igen stumpan. Denna låt, som simmar på mycket lågt vatten, hade om jag fått bestämma, stannat i byrålådan där den på sin höjd hör hemma. Det är minst sagt förvånande att Jattsson juckar poänglöst i nedvärderande anda när hans trogna fans tror sig veta att han i andra sammanhang vänder sig emot manschauvinism och billig buskis. De som vanligen dyrkar bandet riskerar bli vilseledda av tilltaget och flera på konserten sade sig vilja få en förklaring när vi frågade runt. Många hade hellre sett att Köttkvarn gick i prins Carl-Philips kungliga fotspår och profilerade sig som gayikon med till exempel en cover på Anthony & Johnsons Fistful of love.

Bandet kör också några av sina guldkorn såsom Köttet var nattens gud och Jane Harlequin. Ingen i publiken kan stå still till Danskt krig och alla går från konserten med ett coolt leende på läpparna.

Senast Köttkvarn röjde på Hemgården växlade Jattsson mellan saxofon och sång i vissa låtar och den förstnämnda får gärna komma tillbaks som ett varierande inslag. Sedan 2004 har bandet utvecklats kvalitativt, och kvantitativt vad gäller låtmaterial. Ingen vet när och var vi får se Köttkvarn på scen nästa gång. Förhoppningsvis blir det snart, någonstans nära dig – och med saxofon.

Betyget blir fem av fem möjliga veggoskinkor. Underbart Köttkvarn!

Tillbaka

     
 
 

Recension av lunch på Lunds Nation i Lund 9/5 2006

Författad av KIP

 

Vad är en lunch på Lunds klockan tolv en tisdag? Vanligtvis: alldeles underbar. Idag: tråkig, dötrist, kall och uppmanande till irritation. Jag anade oråd redan i hissen upp till Penthouse. Enligt anslaget skulle hamburgertallrik serveras. Och hur kan någon få för sig idén att servera hamburgertallrik? Det kan bara bli fel. Någon kunde med fördel ha ringt mig och frågat innan det överilade beslutet togs. För det blev bara fel.

För ett ögonblick övervägde jag det vegetariska alternativet men dessvärre innebar också det en ljummen klump mellan svala sesambeströdda bröd och hemgjorda, brända, överdimensionerade klyftpotatisar. Efter att ha begärt ett icke ketchupkletat bröd (som kändes diskvattenvått på ovansidan) började försöket med att sätta i sig den så kallade måltiden.

Jag försökte äta med hjälp av händerna även om det tog emot. Ingen framgång. Brödet smulade sönder och det var bara att ge upp och försöka få i sig lite med kniv och gaffel. Det var dock inte heller någon bra idé eftersom köttklumpen var hård, tjock och senig. Dessutom är det svårt att få en bra avvägning med alla ingredienser på en och samma gaffel.

Salladsbordet var dagen till ära svårt sunkigt utan de sedvanliga delikatesserna såsom mozarella, oliver och fräsch tomatsallad. Centimetertjocka lökringar, dassig sallad och rivna morötter serverades. Enda ljuspunkten var ostskivorna som vi själva fick peta in under hamburgerlocket där någon fått den omotiverade idén att placera en soltorkad tomat.

Trots mitt påpekande om att besökarna mer än gärna tar en efterrätt till självkostnadspris fanns inget gotte att låta plånboken gå loss på för att bli mätt. Dessutom hade personalen den dåliga smaken att låta servera en yngling i bar överkropp, en synd svår att ha överseende med som jag dessutom undrar om stans nationer inte har/borde ha en policy för. Jag är inte ute efter att skapa KIPedia.org/wiki/Debatt">debatt i frågan, jag är helt sonika ute efter snabb och effektiv regeländring i fråga om blottade bringor. Men frågan är om jag själv borde gå barbröstad nästa tisdag för att statuera exempel?

Jag övergav tallriken och tog en rågad kaffe med mjölk. Lunds luncher stoltserar vanligtvis med fett med valuta för de 30 riksdalerna. 9 maj 2006 var ett ishavsdjupt bottennapp. Klockan är två och jag är redan hungrig igen.

En ynka veggoskinka blir betyget. Den kommer dagens matlagare på Lunds att slåss om att få sätta tänderna i när det väl blivit deras tur att äta lunch.

Tillbaka

 
 
 

Recension av Madagascar

Författad av JM

 

"Madagascar är en ny datoranimerad film från skaparna av hajar som hajar och så vidare, blajblajblaj". Jag ska inte rapa upp en massa saker om filmen som ni redan vet, däremot ska jag recensera den. Filmen var bra, riktigt rolig faktiskt. I huvudrollerna hittar vi ett lejon och en zebra som är bästa kompisar och bor ihop i New Yorks Zoo. Där showar de för barnen som kommer för att titta varje dag och har det bra. Lejonet Alex är den stora stjärnan och lever för att stå i centrum och få stekar serverade till mat varje dag. Zebran Marty är kompisen som gärna är med men dagdrömmer hela tiden om ett annat liv, ett liv i frihet, och han har hört att det finns därute i vildmarken.

På zooet finns också en hypokondrisk giraff, som bland annat oroar sig för de mörka fläckarna på halsen, och en flodhäst som verkar vara den mest normala karaktären.

En dag bestämmer sig Marty för att se sig om i omvärlden och de andra försöker desperat hitta honom för det är ju farligt ute i vildmarken. Intermezzot slutar med att de befinner sig på en båt på väg tillbaka till naturen. Oturligt nog kapas fartyget av pingviner och hjältarna hamnar i vattnet och flyter sedermera iland på Madagaskar. Där möter de helt galna lemurer och får lära sig vad riktig vänskap är.

Visst låter det fruktansvärt gulligt men den är en bra familjefilm på samma sätt som Shreck. Hela filmen fylls av skämt som bara vuxna förstår samtidigt som barnen kan skratta åt den enkla slapstickhumorn som ligger på ytan. Ett bra exempel är när giraffen har kraschat in i herrtoan och kommer ut med en "breathmint" i munnen. Vi som fattar ser att det är en pissoartvål medan barnen skrattar åt att giraffen tänker på godis mitt under en vild jakt.

De roligaste karaktärerna i filmen är aporna på zooet, pingvinerna och lemurerna varav det egentligen bara är de sistnämnda som vi får se mer av. Men filmen är tillräckligt rolig för att det inte ska göra så mycket.

Utöver det att filmskaparna har gjort en rolig familjefilm har de även lyckats behandla djupare teman så som arv och miljö och den preferensutilitaristiska skolan inom praktisk filosofi, så som Peter Singer ser den. Och även om detta kanske inte var med mening så ger det plus i kanten i alla fall. Madagascar är väl värd fyra av fem veggoskinkor!

Tillbaka

    
 
 

Recension av China Miévilles roman Iron Council

Författad av JM

 

KIPedia.org/wiki/China_Mieville">China Miéville är inte särskilt känd för svenska läsare men i Storbritannien hyllas han som fantasyns förnyare. Detta eftersom han tar fantasygenren och vänder ut och in på den samtidigt som han har en djup fantasi. Vem annars skulle komma på idén med kaktusmänniskor och Re-made, brottslingar vars straff är att på magisk väg fogas samman med maskiner för att sedan arbeta tills de dör i slavfabrikerna? Han har skrivit fyra romaner, varav de tre senare utspelar sig i samma värld: KIPedia.org/wiki/Bas-Lag">Bas-Lag. De tre har även samma huvudperson: New Crobuzon, Bas-Lags största stad.

Ja, stad. Visserligen finns det mer eller mindre mänskliga huvudpersoner i böckerna men det är ändå New Crobuzon det handlar om. Miéville skriver så sinnligt när han beskriver staden att man känner att man är där. Man kan höra tågen dundra fram på banor högt över hustaken, man känner stanken från floden Tar som stilla flyter fram, man känner pirrningar i kroppen från skyddsbesvärjelser som skyddar lagerhus och man ser en gränslös folkmassa som, bestående av Bas-Lags alla förunderligaste varelser, samlats för att idka handel med allt som går att lägga vantarna på.

Men det är ingen vacker stad och de som styr den tänker inga fina tankar. Första boken, Perdido Street Station, handlar bland annat om hur ett förstörelsevapen från ledarnas hemliga vapenforskningsanstalt kommer på villovägar och hur några individer offrar allt för att rädda staden. Uppgörelsen sker på taket av stadens gigantiska järnvägsknutpunkt; Perdido Street Station. Den andra boken, KIPedia.org/wiki/The_Scar">The Scar, utspelar sig i en flytande piratstad, bestående av hopsurrade skepp, som kommer på kant med New Crobuzon när de försöker realisera en gammal dröm: Att fjättra det väldiga sjöodjuret Leviathan till sig för att den ska dra staden dit de styr. Inte längre ska de vara överlämnade till vindarna och strömmarnas nycker. Men som sagt har New Crobuzons styrande andra tankar om detta.

Iron Council är precis som sina föregångare en mäktig roman. Inte mäktig i betydelsen chokladkaka, sådär så man blir däst och måste gå och lägga sig, utan i dess ursprungliga form. Romanen är mäktig som en mammut.

New Crobuzon befinner sig i krig med magikerstaten Tesh på andra sidan jorden. överallt i gränsområdena drar Crobuzonmiliser runt och dödar oskyldiga civila i den ena vansinniga vedergällningsattacken efter den andra. Samtidigt börjar missnöjet jäsa bland folket i New Crobuzon. En av dessa människor är Cutter, en knegare med kontakter i diverse upprorsceller. Han har en man vid namn JudAH Low som sin mentor. Denne JudAH är golemist, det vill säga att han skapar människolika KIPedia.org/wiki/Golem">golemar ur död materia. Han säger att tiden börjar närma sig, det som folket viskar om är på gång. Snart är det dags för Iron Council att komma tillbaka.

När JudAH ger sig iväg ridandes på en golem bestämmer Cutter sig för att följa efter honom och hjälpa honom och en resa tvärs över världen tar sin början.

Men detta är inte bara en reseroman i en fantastikvärld. Det är även en bok om att växa upp och ta steget från ung till vuxen, eller att tvingas ta det när man möter den kalla ointresserade ondskan som finns hos människor. Det är också en roman om att alla människor ansvarar för sina handlingar och att hur obetydlig man än känner sig så formar vi alla tillsammans historien. Och när man känner att boken borde ta slut snart så får man uppleva hur det måste ha varit under ryska revolutionen, när allt plötsligt ställdes på huvudet och folk försökte tillsammans bygga en bättre värld.

Mäktig alltså. Jag var ganska mätt när jag la den ifrån mig och det fanns mycket att tänka på och fundera över. Samtidigt är den så spännande att jag läste flera timmar i sträck för att jag inte kunde lägga den ifrån mig.

Iron Council är en klar femma av fem möjliga. Bättre bok än det här är svårt att hitta!

Tillbaka

     
 
 

Recension av Vapnet

Författad av JM

 

på Blekingska Nationen i Lund,
7/10 2005

Vapnet är ett popband, och redan här lägger min okunskap ut hinder för recensionen. Vilken sorts pop spelar de egentligen? Klämkäck pop med finurliga texter och förprogrammerade beats, typ. Plus att sångaren (Martin AbrAHamsson som jag misstänker är Vapnet, de andra på scenen är nog bara hang-arounds) hade en ful slipover på sig och verkligen såg ut som att han visste vad som menas med att "De kallar mig CP, kalla mig bög, det kanske är fel, men en bra metafor, för den jag är, det jag är". Den sortens pop.

På något sätt lyckades han förena mobbingoffrets osäkerhet och det djupa människoföraktets krökning på läppen. Mycket märkligt. Därtill vände han sig aldrig till publiken utan mellansnacket var riktat till ljudteknikern vilken låt denne skulle sätta på på minidiscen med de förprogrammerade beatsen. Jag hade innan konserten startade börjat med mina allvarligt menade försök att berusa mig så jag borde ha varit överseende för diverse divalater från ett enmansband (med hang-arounds) med en enda hitt och mycket utfyllnad i bagaget, men det gick liksom inte. Det kan ha berott på att Blekingska Nationen kvällen till ära var fullproppat och stanken av öl, svett och fis var, om inte öronbedövade, så ögontårande. Som grädde på moset var det enbart stackars novischer, det vill säga nyblivna studenter, som jobbade och de var totalt fem stycken. Två i insläppet, tre i baren. Dessa tre stackare i baren fick jobba non-stop tio till tre med att servera stökigt fulla studenter vilka blev upprörda när det var tjugo minuters kö i baren och de billigaste JM.html">fulölen tog slut vid halv ett.

Varken jobb- eller alkoholansvarig hade räknat med hur populärt ett band är när de har haft en hit på P3, den radiokanal alla indiekids lyssnar på i brist på bättre alternativ. (Jag minns själv hur knökfullt Smålands Nation blev när de hade bokat Songs: Ohia en vanlig onsdag. De hade hajpats i P3 pop veckan innan och plötsligt var stället fullt från topp till tå med popsnören och pandor.)

Nu verkar det som att jag bara recenserar lokalen och inte konserten, men jag anser att när omständigheterna är tillräckligt störiga så är det på sin plats. Själva konserten var inget speciellt. Ett tiotal identiskt låtande poplåtar drogs av innan hitten "Kalla mig" från "Ge dom våld"-EP:n. Sedan var det nån cover som extranummer, men då hade redan pruttstanken och trängseln drivit mig i riktning mot utgången.

En tveksam tvåa får Vapnet nöja sig med. Detta enbart för lyckan i att i goda vänners lag stå och hoppa upp och ner och skrika "De kallar mig CP!"

Tillbaka

  
 
 

Recension av Shaun of the Dead

Författad av JM

 

Shaun of the Dead är en engelsk zombiefilm, ungefär som 28 dagar senare, fast mycket bättre. Den är alls inte påkostad men där 28 dagar senare brottas med vad den egentligen vill, vad budskapet är, så har Shaun of the Dead inga sådana problem. Shaun of the Dead vill underhålla på ett gemytligt engelskt sätt. Ungefär som Fyra Bröllop och en Begravning möter Motorsågsmassakern, med tyngdpunkten hos den förra snarare än den senare. Redan titeln skvallrar om det inte rör sig om en stenhård actionfilm (Shaun of the Dead = Dawn of the Dead?). Men är den bra då?

Jag gillade den. Mest kanske för att den var så engelsk och då kan man i humorn dra paralleller till klassiker som TV-serierna Bottom och the Young Ones. Huvudpersonen Shaun är en engelsk slacker som helst sitter på den lokala puben med sin kompis och dricker öl. Om han inte sitter hemma vid TV-spelet och dricker te förstås. Hans flickvän tröttnar till sist och gör slut med honom eftersom han helt saknar ambitioner och aldrig lägger sig i deras förhållande. Shaun blir helt ställd och funderar på om han ska ändra sig, ska han bli en bättre människa? Kompisen har en bättre lösning. De går till puben och super ner sig totalt. Till sist släpar de sig hemåt och ser på vägen en massa andra människor som rör sig på gatorna med stapplande, hasande steg. När de vaknar på morgonen har de missat att världen tagits över av zombies och det är upplagt för överlevnadsfilm.

Naturligtvis vänds genrens konventioner på huvudet då de ska ta sig till den tryggaste plats de vet i väntan på att någon i regeringen ordnar det här: nämligen kvarterspuben. Filmen rymmer det mesta och man lämnas med en varm känsla i magen. Precis som man ska efter en engelsk feel good-movie.

Tillbaka

    
 

Recension av Neal Ashers roman The Line of Polity

Författad av AH

 

”Visit a world where you cannont even draw breath…even if its horrifying wildlife would let you” står det på baksidan av ”The line of polity”. Varken den texten, titeln eller ens omslaget (vars främsta egenskap får sägas att det är väldigt färgglatt) lyckades locka mig till den här boken och jag började inte på den förrän allt annat var färdigläst.

När jag väl hade tagit upp den fann jag dock en invecklad men tjusigt sammanflätad historia. Den utspelar sig i en ospeciferad men troligen avlägsen framtid där större delen av mänskligheten styrs av superintelligenta datorer. Det är dock ingen dystopi som man hade kunnat vänta sig av detta utan datorerna är i högsta grad upplysta despoter som styr med mänsklighetens bästa ständigt i åtanke. Gränsen där datorernas styre slutar är vad som kallas ”the line of polity” och utanför den finns separatister som i sin onda dumhet inte vill vara styrda av datorerna.

Historien är byggd runt flera i början olika historier som till slut möter varandra. Dessa inkluderar bland annat den rymdanpassade tonårspojken Apis, smugglaren Stanton, den onde Skellor (nästan lite pinsamt likt Skeletor men han heter faktiskt så) och två olika agenter med sällskap, Thorn och Cormac. Flera olika exotiska och mindre exotiska miljöer beskrivs, bokens klimax är förvisso på den ovan nämnda planeten med den giftiga atmosfären och farliga djuren, men innan dess passerar man flera andra.

Asher är extrem teknikoptimist vilket märks i hans förord om hur bioteknik kommer att frälsa mänskligheten. Boken är för övrigt fullspäckad av bioteknik och gigantiska biologiska konstruktioner som varelsen ”Dragon” som det refereras så mycket till att det känns som man läser en uppföljare. Asher verkar även ganska insatt biologi och ibland får man mycket intressanta upplysningar om varför djuren är som de är. Varelsen Hooder tillexempel, äter människor i små bitar vilket förstås gör att de skriker längre men får sin förklaring i att de äter gräsätare som är fullastade av gift så att de måste skivas försiktigt för att inte vara giftiga.

Det märks också mycket tydligt att Asher inte har mycket till övers för religioner. Teokratin som styr den farliga planeten är som sagt en grupp onda separatister och deras tro är i princip rakt av kristendom. Boken är full av oblyg kritik mot organiserad religion i allmänhet vilket är roligt de första gångerna man kan bli tjatigt i längden, man fattade poängen de första tre gångerna.

Allt som allt är det en helt okej SF-bok som särskilt kan rekommenderas för fans av bioteknik. Dess största nackdel är för mig problemet med de flesta nya SF-böcker, att den är så tjock. Det är förvisso trevligt med en rejäl bok på 663 sidor men den är inte särskilt praktisk att ha med sig. Den får fyra veggoskinkor av fem möjliga.

Tillbaka

    
 

Recension av Elin Lindqvists roman tokyo natt

Författad av JM

 

Denna bok har utvecklingsroman skrivet med stora brinnande bokstäver på sig. Den handlar om Karolina som ska plugga japanska ett år i Tokyo där hon föddes tjugo år tidigare men inte har varit sen hon var liten. Under detta år kommer hon att möta kärlek och förakt och lära känna sig själv.

Författarpresentationen berättar att Lindqvist själv är född i Tokyo och det är nog därifrån hon har fått materialet till boken. Den är habilt skriven, det enda som stör är de förtydligande återblickarna som berättaren Karolin ger prov på här och där som alltid är i stil med ”jag visste det inte då men den här personen skulle komma att få stort inflytande på min vistelse” etc. När halva året har gått ändras de istället till att bli reflektioner över barndomen och det knarkarliv som hon har levat i Paris innan hon for till Tokyo.

Tack vare återblickskonstruktionen blir det aldrig riktigt spännande, eftersom det känns som rätt uppenbart vad som kommer att hända hela tiden. Det som får en att sträckläsa boken är alla de spännande och intressanta inblickarna i hur det är att komma utifrån in i den japanska kulturen som är så annorlunda från vår egen.

Det samlade intrycket är att det här är en bok, varken bra eller dålig, utan ett tidsfördriv som alla andra.

Tillbaka

   
 
 

Recension av Alfred Besters roman Tigermannen

Författad av JM

 

När jag som tolvåring lånade ”Tigermannen” på biblioteket under min grundliga genomgång av sci-fihyllan blev jag djupt imponerad. När jag nu fjorton år senare läser den igen så inser jag att den fortfarande är en riktigt bra bok.

”Tigermannen” handlar om Gully Foyle, en trög och oinspirerad skeppsmekaniker som befinner sig i ett vrak av ett rymdskepp och håller på att driva bort i rymden från jorden. När ett skepp närmar sig och han lyckas fånga deras uppmärksamhet blir han euforisk, äntligen är han räddad. Men skeppet lämnar honom och åker därifrån och då förändras han. En vedergällningens låga tänds i hans bröst och förvandlar honom till en besatt mordängel med ett enda mål. Att hämnas på skeppets kapten.

Hans öden och äventyr låter honom bland annat besöka rymdbarbarer, bli satt i världens säkraste fängelse och sedan rymma, att förråda och bli förrådd och att få reda på sanningen om varför världens mäktigaste personer försöker få tag på honom. Slutuppgörelsen där han drabbas av syntesi, när alla sinnesintryck blandas ihop och ljud smakar och dofter låter, visar liksom resten av boken att Bester verkligen kan skriva och det är en ren njutning att läsa även i Sam J. Lundvalls översättning.

Om ni någonsin vill läsa bra science fiction är Alfred Bester aldrig ett dåligt val. ”Tigermannen” pangar in en fullpott.

Tillbaka

     
 
 

Recension av Neal Barrett Jr:s roman Aldair, Master of Ships

Författad av JM

 

Det här är Barrets andra bok om Aldair, den första ”Aldair in Albion” har jag tyvärr inte läst. Men den här boken är fristående och det tar inte lång tid att komma in i den. Det här är ren underhållningslitteratur skriven på bra engelska. Den utspelar sig långt in i framtiden där människorna har modifierat en massa djur så de har händer och går upprätt och sen har de själva försvunnit. Aldair, som är en grisman, börjar ana att de är dömda att spela upp människornas historia igen då han har besökt spökenas land Albion och där sett ”magiska fönster” (teveapparater) som visar hur romarna spred ut sig över Europa, precis som hundimperiet Rhemians gör nu. Han svär att han med alla medel ska försöka hindra detta slaveri till ett öde som ingen av dem känner till och att återge folket sin fria vilja.

Samtidigt upplever han ibland hur hans öde är förutbestämt, när han hamnar i vissa situationer där utgången känns given. Men hans resa fortsätter oförtrutet i jakten på sanningen om varför människorna har skapat djurmänniskorna och i vilket syfte.

Det här är Conan barbaren möter Kalle Anka och jag älskar det. Sci-fi-inslagen gör väl sitt till, men det är något oemotståndligt i den bild jag får av en svärdsvingande grisman på äventyr i ett hundars romarrike. Jag har redan beställt ”Aldair in Albion” och de två uppföljarna, ”Aldair, Across The Misty Sea” och ”Aldair: The Legion of Beasts”. Det kanske inte är stor litteratur men den är väl värd fyra veggoskinkor. [Omslaget på "Aldair: The legion of Beasts" avslöjade att jag helt missförstått Aldair. Han är alltså en grisman och ingen hästman...]

Tillbaka

    
 
 

Recension av Emma Hambergs roman Mossvikenfruar - Chansen

Författad av JM

 

Emma Hambergs bok är om valet att inte ta tillbaka sin otrogne man, eller att förbli bitter resten av livet utan om det tredje alternativet… Det är uppenbart att Hamberg så innerligt velat skriva en Harlequin/Flärd-Lidelse-Njutningsbok fast att den ska vara bra, en ”riktig” bok. Tyvärr har hon gått i fällan, och når inte dit hon vill.

Utöver storyns alla snygga lösningar (varje gång hon i desperation springer ut och liftar vid motorvägen i kläder ej anpassade för rådande väder så stannar samme lastbilschaufför) som ger den en viss Jane Eyre-charm så är man som läsare aldrig förvånad. Berättelsen går som på räls och man engagerar sig aldrig i huvudpersonens väl och ve för att det är så uppenbart vad som kommer att hända och vilka val hon kommer att göra.

Språket är en annan sak som jag stör mig på. Allting, verkligen ALLTING, beskrivs. Istället för att hon kliver in i ett rum så kliver hon in i ett rum med ett bord, två stolar, gardiner för fönstren, tre tavlor föreställande segelbåtar på väggen etc. Det blir jobbigt i längden, och hjälper till att få mig som läsare oengagerad.

Jag vill tycka om den här boken för Emma Hamberg är en sådan bra människa, men tyvärr. Detta är en dålig bok och den får bara en veggoskinka.

Tillbaka

 
 
 

Recension av Eric Flint och Dave Freers roman Rats, Bats & Vats

Författad av AH

 

Rats, bats & vats är en krigs-scifibok som sticker ut lite från mängden. Den kan i korthet beskrivas som en galen blandning av Starship troopers, Meet the feebles och valfri bra andra världskriget-film (jag tycker att The dirty dozen låter bra fast jag har inte sett den så det är lite fusk att säga det). I korthet kan man sammanfatta det med att människor på en annan planet, avskuren från jorden eftersom mänskligheten inte utvecklat någon form av snabb rymdfart, slåss mot ett ondskefullt kollektiv av insektsliknande rymdvarelser. Den styrande klassen av människor är dom som var rika nog att åka iväg nedfrusna själva, medan det finns en underklass bestående av ”Vats”, människor härstammande från nedfrusna cellprov som skickade med skeppet. Dessa är i princip livegna eftersom de är skyldiga att betala av kostnaden av att odla och uppfostra sig själva.

Rymdvarelserna besitter en teknologi kallad ”Slowshields”, som i princip är en ursäkt till att det inte ska finnas några skjutvapen (förutom artilleri som omnämns ibland) utan alla strider utkämpas med kniv, hacka och ”bangstick”(ett spjut med en hagelpatron i bladet). Rymdvarelserna har dock som sig bör hemska klor och annat otäckt. Av en annan grupp rymdvarelser, som originellt nog i princip är intelligenta sjöborrar, har människorna också fått slowshields. Utöver det har de dessutom fått datachip som kan opereras in i djur för att upphöja dem till mänsklig intelligens. Eftersom det finns miljontals rymdvarelser och inte tillräckligt med människor har man genetiskt avlat fram ”Rats” som egentligen är Afrikanska elefantnäbbmöss med lite rått-DNA och ”Bats” som är en blandning av flygande hundar och insektsätande fladdermöss. Dessa har sedan upphöjts till mänsklig intelligens och används som soldater vilket de trots sin ringa storlek är väldigt väl anpassade för (råttorna är storleken av siameskatter enligt beskrivning), eftersom de båda är insektsätare.

Man var tvungen att fylla deras små djurhuvuden med något och för råttorna valdes Shakespeare för han är ju bra. Tyvärr inspirerade råttorna endast av de allra värsta typerna i pjäserna (exakt vad det innebär vet jag inte, jag läser bara SF) så de är endast intresserade av sin egen kortsiktiga överlevnad, sex, mat och sprit. De senare kan de konsumera i enorma mängder eftersom de som näbbmöss har enorm metabolism. Fladdermössen är istället programmerade som irländska revolutionärer och pratar därför irländska och har en väldig kärlek till ärorika dödar.

Handlingen går ut på att den mänskliga soldaten Chip blir fast med sju råttor och fem fladdermöss bakom fiendens linjer. Först vill de bara överleva men till slut hittar de förstås mer ärorika saker att göra. På vägen blir det mycket mat, sprit, sex, motorsågar, Molotov cocktails, eldkastare, traktorer, gödselbomber, en liten apa som tror den är Don Quijote, filosofiska utläggningar från Doc (som är ett experiment fylld med Hegel och Kant) och allmänna galenskaper. En mycket underhållande och lättläst bok som kanske inte är stor litteratur men inte heller försöker vara det, och med risk att verka galet okritisk ger jag den därför högsta betyg, fem veggoskinkor.

Tillbaka

     
 
 

Recension av Donna Tartts roman Den hemliga historien

Författad av JM

 

Den hemliga historien är huvudpersonen Richard Papens minnen från sin collegetid, med allt vad det innebar av fester, sprit och droger, men framförallt är det berättelsen om ett mord, och vad som ledde fram till det. Men det är ingen thriller utan mer en roman om hur unga människor gör om sig för att passa in i grupper och efterlikna ideal.

Boken utspelar sig på det lilla Hampden college i Vermont, ett humanistiskt college i new england. Dit flyttar Papen från kalifornien för att studera humaniora. Väl där försöker han dessutom registrera sig på grekiska, men det går inte eftersom läraren enbart undervisar ett litet fåtal i det klassiska språket. Detta gör honom sällsynt envis och han ger sig den på att få en plats på utbildningen. När han till sist blir antagen visar det sig att han kanske fått mer än han bett om.

Donna Tartts styrka är hennes miljöbeskrivningar, de finns kvar länge efter att man har läst boken. Men det är på något sätt också bara det man minns. Mina invändningar är dock inte mot det utan att hon för det första förstör fiktionen genom att föra in kungahuset från det påhittade landet Isram i boken (uppenbarligen Iran) och att de dricker och knarkar så fruktansvärt mycket på colleget. Det kanske de gör i verklighetens amerika och det bara jag som är nymoralistisk, men när Tartt om och om igen räknar upp varenda centiliter och gram de trycker i sig så framstår det som ett under att de ens lär sig det grekiska alfabetet.

Det går dock inte att komma ifrån att detta är en mycket tät och intressant bok om skuld och psykiskt sönderfall så den får tre väl värda vegoskinkor.

Tillbaka

    
 
 

Recension av A.E. van Vogts roman The Book of Ptath

Författad av JM

 

Alfred Elton van Vogt är en av de klassiska engelska scififörfattarna men den här boken är mer fantasy än science fiction. Två miljoner år in i framtiden har alla kontinenterna återigen slagits ihop till en. Till denna superkontinent Gonwonlane anländer tanköversten från andra världskriget Peter Holroyd. Holroyd är ovetande om att han är guden Ptaths senaste reinkarnation och att han befinner sig i Gonwonlane som en del av en ondsint plan att beröva guden Ptath sina krafter.

Kan man hantera dessa knasiga förutsättningar är det en underhållande bok med svärd, sandaler, magi och flygande jätteödlor samt ett väldigt oväntat slut. Den försöker också beskriva krigets fasa genom att dra upp det till enorma proportioner. Gillar du scififantasy kommer du att hålla med om betyget fyra vegoskinkor. Gör du det inte ska du inte bemöda dig med den här.

Tillbaka

    
 
 

Recension av Danny Wattins novellsamling Stockholmssägner

Författad av JM

 

Stockholmssägner är den enda boken jag har köpt från stället vid kassan i mataffären men jag vet inte riktigt vad det var som fångade min uppmärksamhet. Det kan ha varit texten på baksidan ”En bitter Döden övervakar vår huvudstad från sin skärm. Allt är precis som vanligt: Gud super bort världens lidande, ödledoktorn skär till det senaste skönhetsidealet och aporna på Skansen förbereder sin hemliga nattritual”. Tyvärr missade jag att det var en novellsamling.

Jag är väldigt förtjust i noveller eftersom de verkligen är historieberättande i sin renaste form. På ett litet antal sidor ska författaren skapa en miljö, presentera karaktärerna och beskriva en historia och du som läsare vet att du inte behöver plöja hundra sidor innan det börjar hända något. Speciellt gillar jag novellsamlingar samanställd av en eller flera redaktörer där novellerna som ingår har valts ut på grund av att de anses bra av denna eller dessa personer.

Stockholmssägner är olyckligtvis bara tjugofyra av Wattins noveller hoptryckta i en bok med Döden som ett slags sammanhållande karaktär. Två av novellerna är riktigt bra, Marknaden och Besöket, medan de andra pendlar mellan dåliga och pinsamt dåliga. Stackars Wattin hade behövt hjälp av en redaktör att renodla novellerna och ge dem lite mer skärpa. Att det är Piratförlaget som har gett ut boken ter sig som helt obegripligt; en sådan pengamaskin bara intresserad av vinstmaximering kan väl inte ge ut så här undermåliga böcker? Men i ”extramaterialet” får det sin förklaring. Wattin har för egna pengar tryckt boken och åkt runt och sålt den. Piratförlaget har kommit in först när det visat sig att boken bär sig själv ekonomiskt.

Extramaterialet bifogas på slutet som en blinkning åt DVD-formatet och hjälper snubblande Stockholmssägner upp till en ynklig veggoskinka.

Tillbaka

 
 
 

Recension av Henrik Örnebrings roman Blodsmak – Ett fall för Sennja Maler

Författad av JM

 

Blodsmak är en så kallad rollspelsroman, det vill säga en roman som utspelar sig i en färdig låtsasvärld, i detta fallet rollspelet Mutants efter-katastrofen-värld. Världen som vi känner den har gått under och i spillrorna av det förflutna lever mutanter, människor och robotar och försöker göra det bästa av sin situation.

I staden Göborg, belägen på ruinerna av en forntidsstad med liknande namn, är Sennja Maler en av stadens två privatdeckare. När hennes konkurrent Adrian Briis mördas dras hon in i en av de farligaste utredningar hon varit med om.

Det märks att Örnebring varit med och skrivit rollspelet, varenda detalj är noggrant beskriven och allt är logiskt sammanhängande. Dessutom är det actionfyllt och frågorna är många, precis som i ett vanligt rollspelsäventyr. Men där i rollspelet de noggranna beskrivningarna är viktiga för att rollspelarna ska kunna avgöra hur deras karaktärer ska reagera på olika situationer är de i romanform i längden bara jobbiga. Tempot dras ner avsevärt, även i de mest actionfyllda sekvenserna och femte gången som Sennja beger sig till Tunnelboulevarden behöver vi inte få en komplett beskrivning av stället än en gång.

Men det märks att Örnebring verkligen gillar sina karaktärer och världen så boken får tre stolt feta skinande vegoskinkor.

Tillbaka

   
 
 

Recension av Meat Loafs skiva Bat Out Of Hell III – The Monster Is Loose

Författad av JM

 

Skivan suger, vilket inte överraskar någon och jag ska förklara varför. Men först kan en bakgrundsbeskrivning vara på sin plats.

1977 släpptes Bat Out Of Hell och transporterade Meat Loaf från nolla till superkändis då skivan sålde, sålde och sålde. Slutsumman är till dags dato runt 30 miljoner exemplar sålda. Hans karriär gick väl efter det genombrottet sådär tack vare diverse missbruk och mentala problem och han samarbetade inte med Jim Steinman under hela åttiotalet. En stor miss visade det sig, då det var Steinman som skrev all musik på Bat Out Of Hell.

Bat Out Of Hell bär alla de tecken som framöver oomtvistligen skulle komma att visa att det var Steinman som var inblandad. Driven pianobaserad Robert Wellsrock med inslag av saxofon och Meat Loafs karakteristiska stämma som bibringar mer kraft än finess är skivan en riktig hit rakt igenom. Min favorit är dock ”For crying out loud” som börjar som en ganska stillsam pianoballad. Som tar slut. Sen sätter symfoniorkestern igång och kör låten en gång till i Meat Loafhistoriens mest lyckade symfonirocksögonblick. Rysningar och gåshud över hela kroppen och en försmak av att bli ett med Gud är inte oväntade reaktioner. Detta varar dock bara i två minuter innan låten avslutas på segt pianoballadsmanér.

När Meat Loaf var riktigt körd och mest gjorde småroller i B-filmer och Steinman mest fick göra filmmusik till B-filmer så insåg de den gemensamt mest gynnsamma lösningen på sina monetära problem: en uppföljare!

Uppföljare går aldrig lika bra som ettan men lite pengar skulle de nog kunna skrapa ihop. Bat Out Of Hell II: Back Into Hell har tills idag sålt i ungefär 15 miljoner exemplar så rent kvantitativt sett är den hälften så bra som originalet. Lyssnar man på den är den inte ens det. Hitten, ”I'd Do Anything For Love (But I Won't Do That)”, är på tok för lång (den sålde nog mest på sin video med temat skönheten och odjuret) och alla de andra låtarna är lite för långa och pampiga med töntiga texter. Det enda starkt lysande undantaget är ironiskt nog Meat Loaf inte själv med på. Det är det sjunde spåret ”Wasted Youth” som är en imponerande spoken-wordprestation av Steinman själv där rock n’ rollens själ beskrivs.

När nu tredje delen släpps så är det väl ingen som egentligen förväntar sig något. Meat Loafs största ögonblick sen 1994, när ”I'd Do Anything For Love (But I Won't Do That)” låg etta på alla världens topplistor, var när han spelade en storbröstad man i Fight Club och det var 1999, för sju år sedan.

Skivan inleds med spåret ”The monster is loose” skrivet av Nikki Sixx från Mötley Crew och John 5 från Marilyn Manson. Där tvingas stackars Meat Loaf försöka tuffa till sig och rappa till lite tuggande rapmetalgitarrer. Stackars, stackars Meat Loaf. Att de sedan väljer detta som förstaspår är obegripligt, det borde ha låsts in i ett valv och förnekats. Resten av skivan utgörs av blandade överpompösa powerballader som glöms bort så fort man hört dem. Men det finns ju några som sticker ut.

”Bad for Good” går två sekunder innan man hör vilken gästgitarrist som bidrar med sitt strängbändande till en ganska medioker powerballad. Självaste Brian May med sitt patenterat mesig twaing-ljud spelar några Queen-riff, antagligen för att inte själv bli bortglömd. Låten ”Monstro” som är ett en-och-en-halv minut långt intro, borde ha inlett skivan. ”Alive” har ett litet kör och kyrkklocke-break som tilltalar, men är i övrigt tråkig. ”If It Ain’t Broke, Break it” är något slags rock-synt-storbands-fusion, med en tung musikalkänsla som dessutom är dålig. ”Sieze The Night” har ett pampigt intro som övergår i en melodi rippad direkt från Heaven can wait” på Bat Out Of Hell som övergår i något slags Phil-Collins-Tarzan-Disneyfilmssoundtracksdjungeltrummor och sen blir en sunkig powerballad samtidigt som man hör att Meat Loafs röst inte riktigt håller måttet längre. Men sen kommer barnkören in och det är tydligt att Steinman inte räds någonting och låten tar aldrig slut. Avslutande ”Cry to Heaven” klarar av både my-heart-will-go-on-flöjter och barnkörer på två och en halv minut men då har man gett upp hoppet för länge sen.

Det enda ljuset i Meat Loafmörkret är låten ”In The Land Of Pigs (The Butcher Is King)”, mest för sin geniala titel. Men låten frammanar lite light Marilyn Manson-vibbar, med sin mörka ljudbild, kyrkklockor, knasiga text och skrikande grisar i slutet. Och det är tack vare the butcher som Meat Loaf och framförallt Jim Steinman får en veggoskinka för Bat Out Of Hell III: The Monster Is Loose. The Butcher for President!

Tillbaka

 
 
 

Recension av Arthur C. Clarkes romaner The garden of Rama och Rama revealed

Författad av AH

 

När jag bestämde mig för att börja läsa böcker en gång i tiden och gick till Lunds stadsbiblioteks SF-hylla så var ”Möte med Rama” en av de första jag läste. Det var och är en fantastisk bok, nästan enbart en beskrivning av en mystisk och främmande värld vi inte förstår. Rama II lyckades göra samma sak. Alla Arthur C. Clarkeböcker kännetecknas av hans detaljerade beskrivningar av världen och ett nästan totalt försummande av karaktärsutveckling. Allt i sin ordning alltså.

Jag hade hört talas om att det fanns en tredje del i serien, vilket var logiskt eftersom rymdvarelserna som byggde Rama var tokiga i talet tre. När jag därför såg ”Rama revealed” i affären tyckte jag det var dags att avsluta ”trilogin”. Det visade sig ganska snart att det inte alls var en trea utan en fyra, och dessutom tillkommer två böcker till som utspelar sig någonstans mellan tvåan och trean men som inte kan sägas vara en del av Ramaserien eftersom det är Gentry Lee, medförfattaren till ”The garden of Rama” och ”Rama revealed”, som skrivit dem själv. Jag läste alltså trean och fyran i fel ordning men jag kommer att behandla dem som samma bok eftersom ingen av dem är ens en gnutta fristående.

Den första fjärdedelen av The garden of Rama handlar i princip om hur Nicole och Richard startar familj tillsammans och är skrivet ur Nicoles perspektiv om hur det känns att vara gravid och andra dumheter som ingen av gubbarna som skrev böckerna kan ha en aning om. Man skulle utan problem flytta hela handlingen från ett gigantiskt rymdskepp till en stuga långt bort från civilisationen och det skulle inte vara några problem alls. Det blir stor Bamse-varning när ett av barnen föds förståndshandikappat vilket leder till många smärtsamt sentimentala ögonblick senare (”I love you mom-my”).

Jag utfärdar också en snuskgubbevarning. Jag tror det är i 2001 (boken) som huvudpersonen på sin färd till rymdstationen underhålls av en ”ung balinesisk flygvärdinna” som utför ”traditionell dans” och att det var en mycket sensuell/exotisk upplevelse. Där var det bara lite oprovocerat snusk kan man säga, för det tillförde inte särskilt mycket. I Ramas trädgårdar tas steget mycket längre och blir till vad som känns om Clarkes sexfantasi. Omständigheterna tvingar huvudpersonernas trettonåriga dotter att stanna kvar och gifta sig för att föröka sig med en sjuttioårig man. Lite mer än vad man vill veta även om det är en del av handlingen.

I övrigt bygger Ramas trädgårdar på att människorna får kolonisera ett eget Ramaskepp. Det introduceras en hel drös med nya karaktärer som alla är ganska ointressanta och inte särskilt originella. Ingen är dock i närheten så störig som Nicole som är så i avsaknad av trovärdighet att det knappt finns. Hon är guldmedaljvinnare i någon sorts friidrott och dessutom läkare. Därtill har hon ett flertal övernaturliga upplevelser när hennes afrikanske morfar besöker henne i drömmar som är väldigt mycket nonsens, precis som drömsekvenser brukar vara.

Det finns flera intressanta och genomtänkta kulturer av rymdvarelser i båda böckerna. Intresset väcks men det är bara störigt eftersom man inte får veta tillräckligt mycket om dem eftersom all tid ska gå åt till glada eller ledsna familjebeskrivningar. En tröst är i alla fall att en av kulturerna är en fredlig bioteknisk kultur och det är alltid roligt med bioteknik hos andra än aggressiva insekter från rymden.

”Rama revealed” börjar okej men blir ganska tråkig mot slutet. Det känns nästan som författarna bara ville få ett slut på det och bara dödade alltihop. Under stora delar av boken går huvudpersonerna runt och beklagar sig över hur fruktansvärt gamla de har blivit, hur mycket de älskar varandra och vilka intressanta liv de har haft, fasansfullt ointressant att läsa så man förstår att de ville avsluta det. Återigen känns det som det är Clarke själv som återspeglas här, han är väl ingen ungdom precis. Slutdelen är faktiskt så tråkig att när man kommer till något så spännande som meningen med universum och faktiskt får reda på det, inget flamsande om 42 eller så, man får höra rakt ut vad meningen med skapelsen är, är man vid det laget rätt uttråkad och det blir mest ett antiklimax.

Jag vill helst glömma de här böckerna och minnas Clarke för vad han faktiskt gjort bra, som trots allt är en väldig massa. Jag kan även acceptera Gentry Lee, ”The trigger” till exempel är ett helt okej samarbete mellan honom och Clarke, men det här var faktiskt inte alls bra. Jag vill bara behålla min Rama som ett ”Big Dumb Object” som det kallas i scifi-vetenskap och inte en exotisk miljö för familjer att växa upp i. Jag ger båda böckerna EN veggoskinka var, och då får båda ändå bonus för intressanta rymdvarelser.

Tillbaka

  +